...böja oss över och ta någons händer...

Olika kyrkor/kyrkofamiljer har blivit som öar med mellanrum emellan.

Vi får inte öarna att växa ihop igen genom att hoppa över från en ö till en annan ö.

Vi får istället stå kvar på en ö och sedan böja oss, sträcka oss, över till nästa ö och ta någons händer för att överbrygga klyftorna.

Då blir vi mänskliga broar och fyller mellanrummen med de enda sanna byggstenarna; vi själva.

Var "bor" du? - Följ med och se!

Idag, delar jag en icke reviserad nedskriven tanke om följande bibeltext…

Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ”Där är Guds lamm.” De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de ville. De svarade: ”Rabbi (det betyder mästare), var bor du?” Han sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen. Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: ”Vi har funnit Messias” (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: ”Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas” (det betyder Petrus).

Nästa dag tänkte Jesus bege sig därifrån till Galileen. Då träffade han Filippos. Han sade till honom: ”Följ mig!” Filippos var från Betsaida, från samma stad som Andreas och Petrus. Filippos träffade Natanael och sade till honom: ”Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” Natanael sade: ”Kan det komma något gott från Nasaret?” Filippos svarade: ”Följ med och se!”

Joh 1:35-46

Den här texten är en del av början av Johannesevangeliet som följer direkt på prologen. Det börjar med att Johannes döparen berättar vem han själv INTE är. Sedan, när han ser Jesus berättar han att ”där är Guds Lamm som tar bort världens synd”. Han säger vidare att ”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom.” och berättar att den som anden stannar över också är den som döper med Ande för det har den som sände Johannes att döpa med vatten sagt.

Johannes är alltså den förste som predikar om Jesus efter hans födelse. En predikan om Jesus i en bok där Jesus själv predikar. Nu, i vår text, följer berättelsen om väckelsen som föds av just den predikan. Men inte bara Johannes predikan utan det finns en sak till nämligen mötet med Jesus som måste till. ”Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.” säger Johannes.

Johannes pekar på Jesus: ”Där är Guds Lamm” och det direkta resultatet är att två av hans lärjungar lämnar honom för att följa den som han pekat ut. Han har ju pekat ut den som är anledningen till att Johannes predikar så det är ju inte konstigt. Men kanske några uppfattar frågan de ställer till Jesus när de möter honom: ”Rabbi, var bor du”? Rabbi, lärare, kallar de honom än så länge. En annan lärare än Johannes men fortfarande ”bara” en lärare. Men de anar…

I frågan ”var bor du?” finns ett av Johannesevangeliets nyckelverb. Verbet som översatts med bor är verbet μενο (eller meno med våra bokstäver). Det betyder mer är att bo det betyder stället där man är, där man håller ut, förblir, stannar, där man väntar. Det används t.ex. i frasen är Johannes säger att han såg Anden stiga ner och ”stanna” över Jesus. Anden stannar, tar sin boning, förblir i Jesus. Det är också verbet som längre fram i Johannesevangeliet beskriver hur vi är grenar i vinträdet, hur vi ska förbli i ordet osv. Det är verbet som lärjungarna på väg till Emmaus (i Luk 24:29) säger när de vill att han ska stanna med dem för det börjar bli kväll och när han då stannar så visar han sig genom att dela brödet i eucharistin med dem.

Det handlar inte om Jesu bostad. Han har ju just lämnat det hem han haft bakom sig för att vandra omkring. Det handlar om vem Jesus förblir i och alltså vem han är. Jesus säger längre fram att han är i sin Fader och att Fadern är i honom och han säger att han vill att vi också skall vara i honom. Här säger Jesus: "Följ med och se"! Vem han är och var han har sitt ursprung är ju inget som egentligen går att berätta men det kan upplevas.

Johannes hade fått sin upplevelse och han hade predikat. Nu är det Andreas och hans kompanjon som får uppleva för de stannade (där är det igen) med honom hela dagen. Sent på eftermiddagen samma dag, kommer Andreas vittnesbörd, nu har han upplevt, "Vi har funnit Messias" och Petrus får följa med sin bror till Jesus. Filippos får träffa Jesus och höra "följ mig" och han vittnar: "Vi har funnit honom som det står om i Moses lag och hos profeterna, Jesus, Josefs son, från Nasaret." och så får Natanael "följa med och se", se var Jesus "meno" och det får Natanael att vittna och säga "...du är Guds son, du är Israels konung."

Var och en som får uppleva var Jesus "bor" vittnar alltså om vem han är. Våra verser i Johannes första kapitel handlar om den första kristna väckelsen. En person upplever vem Jesus är och var han har sin rot och vittnar om detta varpå fler går för att se var Jesus "bor" och får se och uppleva - de blir inte informerade utan de upplever - på djupet, vem Jesus är. De får möta honom och vara med honom.
Som Lukas i Apostlagärningarna berättar att Paulus beskriver det när han vittnar för Athenarna: "Ty i honom är det vi lever, rör och och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom." (Apg 17:28)

Så följ med och se var han bor, vår Frälsare och älskade Herre! och sedan, kanske, göra som Andreas... Ta med din "broder" för att se också!

Guds välsignelse!

Bönesvar

Hade två aktuella böneämnen, ett stort och ett litet.
Det lilla böneämnet har fått sitt svar på ett överraskande och med stor precision i detaljerna. Tack Gud!
Det stora böneämnet väntar ännu på sitt svar.

Så jag får konstatera att Gud hör bön samtidigt som jag undrar hur det kommer sig att den stora frågan inte hittat sin väg...än (?) Så mitt i all tro svävar otron: Hör du mig Gud?

Javisst hör han, Gud gav ju ett svar på den lilla frågan som var överväldigande precist!

Lyfter det stora böneämnet än en gång upp till Gud i tacksamhet över hans godhet och kärlek till sina barn och konstaterar...

...mitt tålamod är inte det största!

Då

"Då" är nog något av det knepigaste vi har att ta hand om. Det är nog för att "då" är så oåtkomligt. Vi kan inte ändra det.
Det som var fantastiskt är passerat nu men därmed inte sagt att detta nu inte också är fantastiskt förstås.
Det som var orättvist var och förblir orättvist då, även när vi rättat till det senare (vilket ofta är en stor lättnad).
Det som brast är inte nödvändigtvis lagat nu och minnet av hur det brast förblir.
Chokladkakan vi åt "då" är borta nu.

"Då" riskerar bli en fälla. Som ett gummiband riskerar vi dras tillbaka i det. Att försöka förbli i "då" är inte bara omöjligt det hindrar oss från att leva nu!

"Då" kan däremot användas. Vi kan dra erfarenhet, kanske vishet och mycket, mycket mer, ur både negativa och positiva saker i våra "då".

Sedan har vi "då" som vi mest av allt helst skulle vilja glömma, sudda ut och trolla bort. Det är ofta i dessa "då" vi har gjort fel på olika sätt och fel som vi i kristen tro kallar synd. Det är stunder av "då" som vi faktiskt kan göra något med ändå! Att omvända sig, ångra sig och be om förlåtelse är vägen ur våra "då" där vi presterat ont!

Det finns "då" som är verkligt viktiga i våra liv. Stunder då något viktigt av något slag inträffat. Dessa då är som plattformar som gör att vi kan ta ut riktningen "nu". De har format oss och formar oss än på ett radikalt sätt. De är som fyrar vi navigerat och navigerar efter. Vad vore vi utan dem?

När "då" inverkar negativt på mitt nu och skjutsar iväg mig i fel riktning eller låser fast mig. Då bör jag ingripa. Men tänk på att fel riktning inte är samma sak som att må dåligt eller dylikt. Att bearbeta sorg t.ex. kan göra att man mår pyton men det är ändå rätt riktning för, obearbetad sorg låser mig fast. Förstå mig rätt!

"Då" ger upphov till många ord, märker jag. Hoppas jag inte vräkt ur mig en massa dumheter. Tänk att ha ett då som bara är fullt av frid och där inget finns att ångra...

Herre, kom till mig och hjälp mig att göra "då" i mitt liv till en styrka som låter mig tacka och lovsjunga dig än mer!

Nu

Varje människas liv bär två till synes motstående dimensioner. Det jag redan levt och det jag nu lever. Det jag i framtiden ska komma att leva vet jag ännu inget om även om vi ofta har väldiga planer. Det Dessa två perspektiv Nu är stranden jag står på och då är vågorna som sveper fram över nuets sandkorn. Att leva sitt då väl är viktigt och om jag gör det, vilket jag kan "fundra" över någon annan gång så har jag goda möjligheter att leva mitt nu väl.

Vad är mitt nu. Det är min möjlighet att välja hur jag vill leva mitt liv. Jag har en helt ny stund, ett oskrivet blad, som det heter, att fylla på ett meningsfullt sätt. Jag är fri! Visst finns det begränsningar i form av ansvar och nödvändigheter men där och då har jag främst ansvaret att välja hur jag vill leva mitt liv.

Det här är en möjlighet, inte en ångest. Ibland gör vi det till en ångest för vi låter våra misslyckanden i vår historia färga vår möjlighet att välja gott i nuet. "Det går ändå inte!" eller "Jag kommer ändå att misslyckas, som varje gång!" riskerar sabotera vårt val att göra ett gott val. Men nu är e ny stund, per definition, så ur en synvinkel finns inget före. Mitt val är fritt. Jag kan välja gott och rätt i varje stund. Det kan naturligtvis få konsekvenser, jag är inte så naiv att jag inte ser omständigheter men ändå. Jag har en ny möjlighet att välja!

Jag kanske inte vill välja. Det kan bli jobbigt att välja rätt och gott hela tiden. Jovisst, det är också ett val. Men kanske är problemet att jag gör varje medveten gång jag väljer alldeles för dramatisk. Kanske ska jag vänja mig vid att låta mig förvandlas att tänka gott så att valet jag gör följer min tankevärld. Det kan ju tänkas liksom halka med på ett bananskal så att det inte känns dramatiskt och tungt.

Oj oj oj! Här får jag avbryta tankegången innan jag snurrar bort mig själv.
Summering: Tänk gott - välj gott på ett bananskal!

Hmmm... Tur att Gud är barmhärtig med oss människor!

Punkter...

En fullbokad kalender var i fokus i ett samtal häromdagen. Det fick mig att fundera. 

De flesta verkar ha ett liv som liksom vandrar från punkt till punkt i planeringen. Det ena datumet är det en sak och dagen efter är det två andra inplanerade punkter. Och är det jobb så kanske det verkligen är minut för minut. 

Är livet ett pärlband av punkter som man antingen planerar och ser fram emot eller som man genomför eller har genomfört. 

Mellan punkterna då? Är det mer eller mindre dödtid eller transporttid mot nästa punkt eller har den något eget värde trots att den liksom inte finns med i planeringen?

Om en timme ska jag ta bussen in till stan för att... Vad är den timmen? Är den tid att ta sig igenom, tid man inte vet vad man ska göra med eller värdefull tid, väsentlig tid? Mitt liv handlar kanske litet om att låta all tid vara väsentlig tid. All tid, punkter eller inga punkter, är tid för en och samma sak. Tid att vara för Gud. 

"Här är jag Gud, gör med mig som du vill!"

"Herre förbarma dig!"

"Tack Gud för din barmhärtighet!"

"Tala Herre, din tjänare hör!"

Och ibland en tid där munnen är tyst och där sinnet och tankarna tystnar...

...ibland en gest...

Och så liturgin, en regelbunden rytm av gemensamhet med Gud och hans folk,

och där finns lilla jag med!

Fast vad vet jag nuförtiden...min kalender är nästan helt tom och så ska det vara...

Avundsjuk? 

Möjligheter!

Vilken underbar möjlighet det är att få be! I bön kan jag nå vem som helst, vart som helst och det utan några begränsningar andra än de jag sätter upp själv! Det är inget magiskt trollspö men det är kraftfullare än ett kraftverk.

Det är det lättaste som finns att be för någon eller något... och det svåraste. Tack, Gud, att du berättade om lärjungarna som somnade när de skulle be! För där sitter jag med alla möjligheter att be och jag "somnar" alldeles för regelbundet. Men tydligen är jag skapt sådan; med inbyggd okoncentration. Men det gör inget! Bara jag återkommer och ber igen. Så jag ber många gånger. Många, många gånger.

Det är en förmån att få be för att det finns någon, eller bättre sagt, Någon, som lyssnar. Gud lyssnar. Gud lyssnar och svarar. Svaret kanske inte alltid ser ut som jag tror eller hoppas men ett svar finns där. Det finns där redan innan jag bett klart.

Det finns ingen begränsning i rummet. Jag når vart jag vill utan ansträngning eller förflyttning. Om någon är fängslad når min bön in i fängelset. Den går kanske inte att se med våra ögon men Den som betyder något går med bönen in i fängelset och gör sitt. Om jag åkte till fängelset skulle jag inte åstadkomma någonting alls för det är inte vad jag är bra på. Jag har till uppgift att be. Kanske någon annan har till uppgift att öppna dörren till fängelset och menar att det är att verkligen göra något. Då säger jag, det är bra att den som har fått den uppgiften utför den för det behövs, men jag har redan gått in i tretton fängelser till under tiden och förberett dörröppnandet och smörjt låsen liksom, för det är min uppgift. Så varför jämföra uppgifter?

Det största bönen och den första bönen är enkel. Om den innehåller mänskliga ord skulle den kanske säga Hej Gud! men det räcker med att vända sig till Gud och att med sitt inre sträcka sig mot Gud som är den som Är.

Hjälpare...

Det här med blogg. Vad är det egentligen? Är det som jag misstänker, någon tok som pratar ut i tomma intet och hoppas att någon hör?

Det påminner mig något litet om en sökares bön. Den som ber innan tron ännu hunnit slå rot ordentligt eller den som ber när tvivlet höljer all tro i ett töcken.

Nå, utan hjälp skulle mina små "rop" inte hamna ute på "nätet". Någon hjälpsam själ satte igång mig och gjorde ramen så att jag "bara" behöver skriva. En puff därbak kan man likna det vid. Fast jag har litet svårt att se vad det ska vara bra för... men man får väl lita på den som puffat.

Sådan är den helige Ande, Hjälparen. Anden ger en liten puff och visar var vägen börjar och går sedan med på vandringen. Ibland vet man inte varför man går just där men det gör ju Gud!

Det känns tryggt för en stackars munk sittandes i sitt eremitage...

Gud är god och han bryr sig!

Idag berättade någon för mig om en förbönsstund. Hur denne i all enkelhet bett för andra i ett sammanhang. Medan bönen för en person var på väg för att avslutas översköljdes bedjaren av känslan av att en tung och svår vecka låg framför men att Gud skulle gå med i varje stund och varje ögonblick. Bedjaren vet inte riktigt vad som är bäst men säger till personen framför sig att Gud ska gå med i varje stund i veckan som kommer. Jag vet inte om jag tar fel nu men ta det för vad det är, säger bedjaren innan bönen fullbordas.

Personen går sin väg och en annan person stiger fram för förbön. Är det något särskilt du vill vi ska be för, frågar bedjaren. Då tittar personen upp och blickarna möts. Mannen har tårar i ögonen när han säger: Veckan som ligger framför kommer att vara så jobbig, be för mig! Vad bedjaren nu tänkte och bad behöver jag väl knappast beskriva.

Gud är god, han har omsorg om oss och han bryr sig!