Tystnad och Sanning

Herre, lär oss en tystnad som ropar ut sanningen.

De här orden, som jag nyligen hört i en bön, talar just därför att de motsäger sig själv på ytan. Den får oss att fundera över vad tystnad egentligen är. Utan att definiera det så vill jag påstå att det finns olika sorters tystnad.

Vi har tystnaden som liksom är tom. Tystnad som avsaknad av ljud eller buller i vår yttre eller inre verklighet. Något som ger oss vila eller som tillåter något specifikt, förhoppningsvis gott, att höras bättre eftersom vi eliminerar störande ljud. Och just för att den hjälper något positivt så är det en positiv tystnad. Tystnad som skapar rum.

Kanske är det här vi kan finna den där tystnaden som ropar ut sanningen. Det är en tystnad som inte döljer något utan som ger rum för något och det bästa ”något” är sanningen eller Sanningen med stor bokstav som är en person nämligen Jesus Kristus som kallar sig för Vägen, Sanningen och Livet. Gud är Sanning och inget mörker finns i honom, kanske det enda som är verkligt sant.

Ett av de i vår tid mest använda uttryck som innehåller ordet tystnad är nog det sammansatta ordet ”tystnadskultur”. Det är inte helt lätt att kort definiera på ett exakt vis så jag avstår från det här och överlåter åt var och en att söka reda ut det men det är något som vi verkar vara överens om att vi inte vill ha men troligvis lever med i olika grad. Men vi kan säga att det är en tystnad för att dölja.

Låt oss ställa följdfrågan: Är det alltid negativt att dölja en sanning. Nej, troligtvis inte men det är alltid en risk för en dold sanning kan ge rum för lögn. Vad gör vi då med ökenfäders uppmaning att dölja synden hos någon. Vad är det egentligen? Låt oss säga så här. När en person har syndat och den synden skadar personen själv och när den här syndens stora avslöjande skulle dra ner personen i avgrunden istället för att hjälpa denne att resa sig, ja, då finns det en mening med att dölja synden för att hjälpa helandet.

Men vi får se upp! När den dolda synden ”bara” hjälper syndaren att fly undan obehag och när andra som drabbats av synden inte får upprättelse eller hamnar i andra obehagliga situationer eller skada, inre eller yttre, då är det inte läge att döja synden utan då bör synden dras fram ur de mörka hålor den gömmer sig för att försöka bita sig fast. I de fallen innebär avslöjandet av synden att helandet kan börja och syndaren kan påbörja sin väg till att kasta av sig sin synd. Då är tystnaden rent utav skadlig. När syndaren själv kräver tystnad eller manipulerar för att skapa tystnad. Då är tystnaden en synd i sig och i syndabekännelser hamnar den ofta under uttrycket ”underlåtelser”.

En underlåtelse är något en person avstår från att göra med insikten om att det är vad som borde göras och det kan vara ord eller gärning. En halvsanning räknas som en lögn när det som utelämnas i en utsaga utelämnas för att skapa en falsk sanning eller ett falskt intryck.

Ett exempel: När frågan: ”Fungerar bilen?” får svaret: ”Jag körde den hit.” så ger ju det intrycket av att bilen fungerar, i alla fall så pass att den är körbar. Men om hela sanningen är att: ”Jag körde den hit på flaket av en lastbil” så inser vi ju genast, tack vare det som vi nu vet utelämnades, att svaret egentligen inte sa någonting alls om bilens körbarhet och varför köra bilen på ett flak om den är körbar? Nu är väl de flesta halvsanningar inte så här tydliga men exemplet visar ju att uttrycket ”Jag körde den hit” i sig inte var en direkt osanning men det var heller inte helt sant eftersom en väsentlig del utelämnades och att slutresultatet var en döljande tystnad och en i praktiken uttryckt lögn.

En tystnad som ropar ut sanningen är alltså en ärlig tystnad. Det är kyskhet och renhet i sitt sätt att vara. Det är karaktär. Det är något som skapar rum. Det är något som är.

Girighet å sån't

Så här i snart-fastetider kommer gärna den här typen av ämne upp. Det är nog för att fasta ytterst handlar om att frigöra sig och inte om att förneka sig. Här kommer några funderingar.

Det finns en radda saker som så lätt kan bli bottenlösa som sjunkhål eller som ett svart hål där allt sugs in och inte ens ljuset verkar kunna ta sig loss.

Pengar och tillgångar fungerar på det viset. Eller det har hög risk att göra det.
Makt har samma typ av absorbtion.
Ära och upphöjelse, kändisskap - som det fungerar idag - bli beundrad

Sedan finns det också saker som:
Självförtroende

Det finns säkert många saker som skulle kunna hamna i den här genren.
Vad menar jag då?

Moder Basilea Schlink skrev i en av sina böcker, om den självvalda egendomslösheten och det som i klostersammanhan kallas fattigdom, att vi gärna fäster oss vid tingen. Hon påpekade också att detta fenomen är i princip jämlikt. Vare sig vi är rika eller fattiga, sett till penningen, så har vi saker vi fäster oss vid. Om vi äger mycket så finns det bara många saker att välja mellan och om vi är fattiga och inte äger mycket så kan vi fästa oss vid något som ett skosnöre. Sedan är det väl så att den som äger mycket tenderar börja samla och lägga på hög och även att vakta på sina ägodelar men det är nog mer kopplat till statusen att vara välbärgad, dvs äran som medföljer. Att bli beundrad.

När någon har litet så längtar denne kanske efter att kunna köpa en cykel, tänk så praktiskt det vore! Och så kul att kunna ta en cykeltur.

Den som redan har cykel sneglar mot bilen. Tänk att slippa trampa! och så praktiskt om jag skulle behöva transportera något. Jag kunde ju åka på semester i min bil till och med.

Alla känner väl till de som gillar bilar och som drömmer om den där snygga, starka, snabba och chromiga (?) sportbilen eller statusbilen, behöver jag säga mer.

Den som då är välbärgad och har ett stort garage med alla favoriter och en Rolls för de högtidliga händelserna i livet kanske bokstavligen börjar se mot månen, eller i varje fall rymden. Det finns också de som köper plats på rymdraket för att begravas i rymden t.ex.

Vad är poängen. Poängen är att oavsett var en befinner sig så går det alltid att skaffa mer. Det finns alltid något att drömma om som är ouppnåeligt, något som jag offrar och sparar för att få och det som i alla fall för mig känns vardagligt grått för jag tar det för givet även om det kanske finns de som har ännu mindre som drömmer om min vardag.

Det är alltså bottenlöst
Omättligt

Samma sak med makt.
Det finns alltid en position med litet mer makt att drömma om och sträva efter.

I dagens dokusåpa- och influenser-upphöjelsetrend så inser vem som helst att samma mekanismer gäller även här.

Dessa saker hör också ihop
Allt som är eftersträvansvärt av de anledningar jag nämnt ger en slags status som om det handlar om duktighet, om att lyckas eller vara lyckad.
Det beundrar många idag!

Kärleken till penningen, och på omvägar dessa andra fenomen benämner Bibeln med ett namn, som om det vore en person.
Mammon
Kanske personifieras det för att detta är Djävulens egna bojor av strävanden och längtor.
Och det är dessa som gjorde denne fallne ängel till lögnens fader. Lögnen och tvillingen manipulation (och andra typer av övergrepp) är nämligen en effektiv genväg till dessa dyrbara ting som egentligen bara är Mammons slavkedjor.


Så låt oss frigöra oss från dessa slavkedjor så mycket vi bara kan. Det är en sann fasta!

Men varför lade jag till självförtroende till den här listan?

Självförtroende försöker vi ju uppmuntra och bygga upp t.ex. hos våra barn.

Ja och nej.
Självförtroende som består i och byggs upp av att andra ska hålla med, ge tummen upp, uppskatta vad vi gör och är eller till och med tycka om oss mer eller bättre, brukar vi ofta tycka är bra. Vi behöver ju andra.
Men ett äkta självförtroende består i att jag vet att jag inte behöver ha alla andra att hålla med mig, jag behöver inte få tummen upp på något som jag gör för att det ska vara bra, jag behöver inte uppskattning för att känna att jag har ett värde. Och att många tycker om mig behöver inte betyda att jag har en djup givande relation med ens någon, det vill säga någon som älskar mig som jag är och som jag både känner och vågar vara mig själv med.

Hängde ni med där?
Ett äkta självförtroende byggs egentligen inte upp av att jag beröms för vad jag gör, hur jag ser ut eller hur bra jag lyckas, ett äkta självförtroende byggs upp genom att jag blir genuint älskad och accepterad oavsett om jag gör bra saker, ser bra ut eller lyckas i det jag tar mig för.

Om jag söker det falska självförtroendet så blir det bottenlöst för det går inte att någonsin dricka sig otörstig på uppskattning, beundran, bekräftelse på att jag gjort rätt och lyckats och så vidare.

Det är därför skådespelare i Hollywood (som ett exempel), vars karriärer oftast bygger på att de lyckas och blir beundrade, lätt tar till alkohol och droger. De släcker sitt bekräftelseberoende med droger. Hela tiden måste de duga i alla andras ögon annars är deras karriär över och även, som det känns för de som dragits ner i det här mest, livet självt. Många finner balans och har en grund inuti som hindrar dem från att brytas ner, men alla har inte den grunden och de mår väldigt dåligt.

Därför borde vi tänka mer på hur vi uppmuntrar. Barn har t.ex. en enorm drivkraft i att få bekräftelse för de är beroende av att ha någon som guidar dem genom livets alla mysterier och där måste vi vuxna vara med och berätta att det där var jättebra och du fixade det där jättebra. Låta barnet få känna att det kan och särskilt att det går alldeles utmärkt och har sin egen belöning att ibland få kämpa sig till en ny förmåga via en serie provanden av mer eller mindre lyckad natur.

Men självförtroendet, det äkta självförtroendet får barnet av att känna att det alltid duger oavsett förmåga och oavsett om det just nu är mitt i en serie misslyckanden med dess konsekvenser eller segrar.

Älska barnen så som Gud, den ursprungliga föräldern, älskar oss, sina barn. Vi är alla barn!