En liten skrift om frid

Vad är frid-fred? Jag tittade i Svenska akademiens ordbok. Där står t.ex.:

”tillstånd av fullständigt lugn l. fullkomlig ro, frihet från allt störande l. oroande; i fråga om yttre förh. ofta: fullkomlig stillhet, fullständig frihet från allt buller o. larm; i sht i religiös mening (o. särsk. i fråga om de saligen avlidnas liv i en högre värld), ofta övergående i bet.: stilla lycka, lycksalighet, sällhet, salighet; förr stundom allmännare: lycka, välgång”

Men samtidigt finns en annan definition som kanske passar bättre gällande det vi tänker på när vi närmar oss det som kallas ’frid med Gud’ och ’frid från Gud’.

”(i högre stil) (känsla l. tillstånd av) fullkomligt sinneslugn l. fullständig sinnesro l. harmoni (med den yttre världen l. med sin egen inre värld av känslor o. tankar o. d.); särsk. i religiös mening: medvetande(t) om livsgemenskap med Gud, känsla(n) av överensstämmelse med den gudomliga lagens sedliga krav, samvetsro, samvetsfrid. Äga, vinna frid med Gud.”

 Många tänker sig att i klostren lever munkar och nunnor i den första definitionen i en slags bekymmersfri tillvaro och där har de ju delvis rätt. Livet i ett kontemplativt kloster försöker ju ofta skapa en värld i tystnad och yttre frid eftersom inre tystnad söks. Genom denna yttre frid och i ett liv med gemensam inriktning försöker ett kloster skapa goda förutsättningar att söka Gud. Men samtidigt så är ett kloster inte fritt från den mänskliga naturens alla stormar och friktion mellan människor och det tar ju den yttre ramen, regeln i de flesta fall med i beräkningen i det liv som gemenskapen i klostret söker bygga.

Det finns en idé om att bön är något väldigt fridfyllt. Jag vill påstå att så inte är fallet, i alla fall inte i första steget. Tvärtom så är ingången i ett böneliv som att tända stubinen på en serie av krutdurkar som snart kommer att skapa smäll på smäll. Ibland får jag intrycket av att många söker böneformen som genast ska ge dem frid och nästan bara det. En skön känsla. Det ska också ”ge” något. När då bönen i början ger just det så lockar det till mer men snart så förändras detta. Snart inträffar inre strid, storm och kamp. Många ger nu upp, andra byter böneform för de söker ju frid och ytterligare andra känner sig misslyckade och kanske tror de att de gör helt fel. Och tusen andra variationer. Några håller ut och fortsätter på vägen de slagit in på.

För en kristen är ju frid i bön inte något som är som ett föremål. Bön är ju heller inte en träningsform för det inre på samma sätt som det finns olika träningsformer för kroppen även om den bilden mycket väl kan användas i pedagogiskt syfte. Bön handlar ju om en relation till Gud, till någon som är mer än något vi kan tänka. Bön är kommunikation och handlar om att jag på olika sätt vill bygga min relation till Gud i mitt liv och Gud söker jag i mitt inre.

Kampen som uppstår i bönen kan ju ses som motsatsen till frid men det är den inte. Det går att ha frid även i kampen. Frid kommer från Gud och från min relation till och med Gud. Kampen kommer ur min egen trasighet och syndighet och från den ondes frustration, ja, till och med aggression, mot att jag vill umgås med Gud och tillhöra Gud. Det är därför det är viktigt att förstå vilkens slags frid det är jag egentligen söker.

Så vägen till inre frid går via bönen och kampen som bönen för med sig. Men den onde fienden har en taktik till och den är mera lömsk och kanske svårare att se direkt. Motsatsen är att ge en tom, innehållslös, bullerlös inre miljö som verkar vara frid men som är som ett vakum. Det är ett inget. Det liknar snarare döden än friden. Den är tomhet. Det finns ingen stilla glädje där, ingen Gudsnärvaro. Det är bara avstängt, dödlig passivitet. Det är varken varmt eller kallt det är ljummet (Upp 3:15-). Även detta är faktiskt avssaknad av sann frid, den frid som Gud ger inte det som världen ger (Joh 14:27).

Vilken av dessa två som den onde än väljer så är målet detsamma; att skilja oss så mycket det går från Gud och allt som är Guds egenskaper. Och se upp! Ifall en fungerar bra så matar fienden på med det. Om vi sätter emot (nu kommer kampen igång) så matar den onde oftast på mer. Men om han upptäcker att vi fortsätter att kämpa och inte låter os oroas eller nedslås (här är början till friden som frukt) så kanske han byter taktik och använder då ofta vår ”rörelseenergi” som vi utvecklat i vårt motstånd och försöker dra oss åt andra hållet. Söker vi inre tystnad försöker han trycka ut oss i tomheten, söker vi hålla emot med glädje i hjärtat så frestar han med fåfängligheter och söker vi att älska så frestar han oss till övermod.

Starets Siluan på berget Athos har sagt:

Förstå dessa två tankegångar och frukta dem. En säger: ”Du är ett helgon,” och den andra; ”Du kommer inte att bli frälst.” Båda dessa tankar kommer från fienden och ingen sanning finns dem. Tänk istället så här: ”Jag är en stor syndare men Herren är barmhärtig. Han älskar människor väldigt mycket och kommer att förlåta mina synder.”

Det är inte konstigt att kampsport ofta är kopplas till en inre väg. För den som hållit på med karate, kung-fu e.d. känner väl till nödvändighet av balans dels för att stå emot dels för att inte låta motståndaren använda min egen rörelse i någon riktning för att kasta omkull mig. Bönens balans kommer ur att i bön överlåta sin vilja till Gud. Starets Siluan igen:

En själ som är helt överlåten till Guds vilja förblir stilla i honom dörför att den vet, genom erfarenhet och genom Skriften, att Herren älskar oss oändligt och att han vakar över våra själar och på alla sätt uppväcker Guds nåd, frid och kärlek i oss. Ingenting kan oroa den som överlåtit sig helt till Guds vilja, varken sjukdom, fattigdom eller förföljelse. Han vet att Herren i sin stora nåd söker vårt bästa. Den helige Ande, som själen känner, vittnar om det. Men de stolta och egenvilliga vill inte ge upp sig själva till Guds vilja för att de föredrar sin egen väg och det är skadligt för själen.

Jag förblir stilla i Gud och Gud fyller mig med sig och någonstans där föds friden. Jag gläder mig men inte i mig själv utan i Herren. Inte en glättig glädje eller en glädje som bara föds när jag är glad över något utan en gudsfylld glädje som är stillhet och förblivande i Gud. En relationell glädje.

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. (Fil 4:4-7)

What if Mary Magdalene was the one having a "Total Eclipse of the Heart"...

John 20:11-18 (NIV)

Now Mary stood outside the tomb crying. As she wept, she bent over to look into the tomb and saw two angels in white, seated where Jesus’ body had been, one at the head and the other at the foot.

 

They asked her, “Woman, why are you crying?”

 

“They have taken my Lord away,” she said, “and I don’t know where they have put him.” At this, she turned around and saw Jesus standing there, but she did not realize that it was Jesus.

 

He asked her, “Woman, why are you crying? Who is it you are looking for?”

 

Thinking he was the gardener, she said, “Sir, if you have carried him away, tell me where you have put him, and I will get him.”

 

Jesus said to her, “Mary.”

 

She turned toward him and cried out in Aramaic, “Rabboni!” (which means “Teacher”).

 

Jesus said, “Do not hold on to me, for I have not yet ascended to the Father. Go instead to my brothers and tell them, ‘I am ascending to my Father and your Father, to my God and your God.’ ”

Mary Magdalene went to the disciples with the news: “I have seen the Lord!” And she told them that he had said these things to her.

I read that the songwriter Jim Steinman had passed away so I took the opportunity to listen to his song 'Total Eclipse of the Heart'

I starts: 'Turn around' - In this Eastertime what immediately clicks in me is how Mary Magdalene 'turns around' when she is at the empty tomb. First she turns to see and then she turns again, and I suppose that this second 'turn' is an interior change of directions or she would be spinning on the spot.

So what if this song was not a lovers' song but a song of Mary Magdalene to her God and Master and Saviour. What if it was not 'lying in the arms' in a sexual way but like a child rests in the arms of a parent... oh wait... there is a line in the lyrics about that: 'And I'm lying like a child in your arms'

What if this is about the struggles of life and trust in God when things go crazy. What if this is a song about the One who truly sees and Mary Magdalene (or you, or me). Like the poem by Bo Setterlind: You are the only one who truly sees me. That poem that was actually about God but that a swedish singer, Lill Lindfors, made a lovesong of (and a hit) with the music of Romance d'Amour.

What if this is also a song of the spiritual struggles of Mary Magdalene and of her love to her Saviour in the years of service as a leader of the Church, struggling for the Kingdom and sometimes with those who didn't want a woman leader and minister. And she feels tired but then she's reminded to turn around, see that the grave is empty and look into the Saviour's eyes instead - Turn around-as a metanoia:

'Every now and then I get a little bit terrified

But then I see the look in your eyes

-Turn around, bright eyes-'

 

God asks us to walk in the shoes not to fill them.

When God calls us to walk the way he proposes for us, God doesn't expect us to be all perfect and competent. God expects us to put on the proper shoes and simply start walking.

God will be there, before us, and prepare the way.

God will be there together with us and love us all the way, no matter what.

God will be there behind us and if we failed somewhat God will take care of that.

God asks us to walk in the shoes, not to fill them. The "filling", the being enough, the perfection, the plan, the way, the strenght and the endurance, God brings all of that. Only God can truly fill those shoes.

Just picture it. You're welcome to be part of that.

So

Put on the shoes.

Start walking...

Dagens ungdom och Gudstjänst

 Dagens ungdom är ett sådant där uttryck... Ni vet när det är dags att klaga eller något i den genren. Länge har kyrkan försökt göra gudstjänsten så häftigt som möjligt. Det får inte vara tråkigt. Show har en del sagt om dessa försök och ibland kanske det ligger något i det.

Men jag tror inte att dagens ungdom är lockad av det häftiga i en gudstjänst. Inte den här generationen. Den här generationen är generationen där Greta och Malala har stigit fram. Det är en generation som ofta har sett igenom det ytliga även om de lever i ett träsk av ytlighet så det är nog också avtrubbade. Men det är ju också därför som det inte finns mycket som lockar där. De har redan all ytlig, häftig, icke tråkig underhållning de kan ta in tiofalt.

Dagens ungdom vill ha något som är logiskt, som är rakryggat. De gillar inte det där manipulativa. De vill att ord och handling ska hänga ihop. Bra sagt är bra men bara om det också stämmer med verkligheten och även levs. De står på sig. De iakttar. De ser igenom. 

Bra!

Ska vi försöka bygga på det kanske... hur skulle det se ut! Hur blir vi alla mer sanna så att vi blir som Jesus och visar hur det ska vara istället för att bara tala om det.

Annars kan vi förvänta oss att de blir lika raka som Greta! Det här duger inte!

Ödmjukhet. Skulle det vara lösningen. Istället för att förklara segern och söka vinna så kan vi säga: Jag ser att Jesus gjorde så här och nu vill jag försöka också. Troligtvis kommer jag att misslyckas. Gå med mig så hjälper vi varandra att lära. Skulle det fungera? 

Beundran

Be - undran

undran - under

Undran, som är både fråga och förundran.

Undrar hur beundrar blev att nästan bara tänka på det som att se upp till någon. En gång var ordet beundran också samma sak som förundran. Vi har tappat den nyansen.

Den ende som verkligen förtjänar beundran, be-undran är den som, i alla fall i mig, ständigt skapar förundran. Som skapar vördnad och känslan av att stå inför något som är så mycket mer... Gud.

Du som beundrar - kanske är det bäst, mest, att beundra för att det är en person älskad av Gud inte för någon egenskap denne har (som denne har fått som gåva i sin tillkommelse) eller för något den gör. Vi ska uppskatta en människa för att den är den den är...som Gud gör, älska en människa för att den är den den är...som Gud gör.

Du som blir beundrad, kanske till och med som kändis - tillåt dig själv att slippa uppskatta beundran som bygger på vad du gör. Det kanske känns bra i stunden men det bara skapar ett behov av att hela tiden göra något som beundras för att få förbli där. Tillåt dig själv att få vara i ständig förundran över att Gud älskar dig istället. Då blir du fri.

Det är ett under!

Ett under jag ber om.

Beundran...

Med Lasaros en morgon i ett kapell

Solen skiner vackert nu och i morse kilade strålar in sig genom både ytterdörr och innerdörr till kapellet och bildade en smal stråle. 

När morgonens läsningar från bibeln på ambon (talarstol-läspulpet) började med Jer 31:1-9 så nådde den smala strålen precis fram till ikonen och belyste den vänstra delen med de tolv lärjungarna i grupp. (Bilden har beskurits litet så en stackars lärjunge syns inte men tro mig han var där.)

En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Maria och hennes syster Marta bodde. Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.)

Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: »Herre, din vän är sjuk.« 

När Jesus hörde det sade han: »Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.« 

Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. 

När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.« 

Lärjungarna sade till honom: »Rabbi, nyss försökte judarna stena dig, och nu går du tillbaka dit!« 

Jesus svarade: »Har dagen inte tolv timmar? Den som vandrar om dagen snavar inte, eftersom han ser denna världens ljus. Men den som vandrar om natten, han snavar, eftersom ljuset inte finns i honom.« 

 Efter att ha sagt detta fortsatte han: »Vår vän Lasaros sover, men jag går dit för att väcka honom.« 

Då sade lärjungarna: »Herre, sover han, så blir han frisk.« 

Jesus hade talat om hans död, men de trodde att han menade vanlig sömn. 

Då sade Jesus rent ut till dem: »Lasaros är död. Och för er skull, för att ni skall tro, är jag glad att jag inte var där. Men låt oss nu gå till honom.« 

Tomas, som kallades Tvillingen, sade till de andra lärjungarna: »Låt oss gå med för att dö med honom.«

När Jesus kom dit fann han att Lasaros redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg inte långt från Jerusalem, ungefär en halvtimmes väg, och många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över brodern. 

När Marta hörde att Jesus var på väg gick hon och mötte honom. Men Maria satt kvar hemma. 

Marta sade till Jesus: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men jag vet ändå att Gud skall ge dig vad du än ber honom om.« 

Jesus sade: »Din bror kommer att uppstå.« 

Marta svarade: »Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den sista dagen.« 

Då sade Jesus till henne: »Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?« 

Hon svarade: »Ja, herre, jag tror att du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen.«

Strålen flyttade sig sakta fram över ikonen och belyste Jesus med Maria (Martas syster) vid sina fötter

Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: 

»Mästaren är här och kallar på dig.« 

När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. 

Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. 

När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: 

»Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.« 

 

När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: »Var har ni lagt honom?« De sade: »Herre, kom och se.« 

Jesus föll i gråt. 

Då sade judarna: »Se, hur mycket han höll av honom.« Men några av dem sade: »Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?« 

Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. 

Sakta flyttar sig strålen fram över ikonen till Marta medan vi sjöng responsoriet som svar på GT-texten och under Evangeliet från Markus 12 - som delvis handlade om död och uppståndelse.

Jesus sade: »Ta bort stenen.« 

Den dödes syster Marta sade då: »Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.« 

Jesus sade till henne: »Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?« 

De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.«  

Sedan ropade han med hög röst: »Lasaros, kom ut.« 

Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: »Gör honom fri och låt honom gå.«

Efter en kort tystnad så sjöng vi orden som Johannes döparens far Sakarias sjöng: ”Välsignad är Herren, Israels Gud, som besöker sitt folk och ger det frihet.” från Lukas 1. Och precis då nådde solen Lasarus på ikonen, en Lasaros som just uppväckts och stigit ut ur sin grav. »Gör honom fri och låt honom gå.« När vi sedan avslutat Sakarias lovsång så hade solstrålen passerat ikonen och vandrat vidare.

Många av judarna, de som hade gått ut till Maria och sett vad Jesus gjorde, kom till tro på honom. 

Men några av dem gick till fariseerna och berättade vad Jesus hade gjort. Översteprästerna och fariseerna kallade då samman rådet och sade: »Vad skall vi göra? Den här mannen gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta börjar alla tro på honom, och då kommer romarna och utplånar både vår heliga plats och vårt folk.« 

En av dem, Kajafas, som var överstepräst det året, sade till dem: »Ni förstår ingenting. Ni fattar inte att det är bättre för er att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.« 

Passionstid – snart börjar det stora dramat.