En liten skrift om frid

Vad är frid-fred? Jag tittade i Svenska akademiens ordbok. Där står t.ex.:

”tillstånd av fullständigt lugn l. fullkomlig ro, frihet från allt störande l. oroande; i fråga om yttre förh. ofta: fullkomlig stillhet, fullständig frihet från allt buller o. larm; i sht i religiös mening (o. särsk. i fråga om de saligen avlidnas liv i en högre värld), ofta övergående i bet.: stilla lycka, lycksalighet, sällhet, salighet; förr stundom allmännare: lycka, välgång”

Men samtidigt finns en annan definition som kanske passar bättre gällande det vi tänker på när vi närmar oss det som kallas ’frid med Gud’ och ’frid från Gud’.

”(i högre stil) (känsla l. tillstånd av) fullkomligt sinneslugn l. fullständig sinnesro l. harmoni (med den yttre världen l. med sin egen inre värld av känslor o. tankar o. d.); särsk. i religiös mening: medvetande(t) om livsgemenskap med Gud, känsla(n) av överensstämmelse med den gudomliga lagens sedliga krav, samvetsro, samvetsfrid. Äga, vinna frid med Gud.”

 Många tänker sig att i klostren lever munkar och nunnor i den första definitionen i en slags bekymmersfri tillvaro och där har de ju delvis rätt. Livet i ett kontemplativt kloster försöker ju ofta skapa en värld i tystnad och yttre frid eftersom inre tystnad söks. Genom denna yttre frid och i ett liv med gemensam inriktning försöker ett kloster skapa goda förutsättningar att söka Gud. Men samtidigt så är ett kloster inte fritt från den mänskliga naturens alla stormar och friktion mellan människor och det tar ju den yttre ramen, regeln i de flesta fall med i beräkningen i det liv som gemenskapen i klostret söker bygga.

Det finns en idé om att bön är något väldigt fridfyllt. Jag vill påstå att så inte är fallet, i alla fall inte i första steget. Tvärtom så är ingången i ett böneliv som att tända stubinen på en serie av krutdurkar som snart kommer att skapa smäll på smäll. Ibland får jag intrycket av att många söker böneformen som genast ska ge dem frid och nästan bara det. En skön känsla. Det ska också ”ge” något. När då bönen i början ger just det så lockar det till mer men snart så förändras detta. Snart inträffar inre strid, storm och kamp. Många ger nu upp, andra byter böneform för de söker ju frid och ytterligare andra känner sig misslyckade och kanske tror de att de gör helt fel. Och tusen andra variationer. Några håller ut och fortsätter på vägen de slagit in på.

För en kristen är ju frid i bön inte något som är som ett föremål. Bön är ju heller inte en träningsform för det inre på samma sätt som det finns olika träningsformer för kroppen även om den bilden mycket väl kan användas i pedagogiskt syfte. Bön handlar ju om en relation till Gud, till någon som är mer än något vi kan tänka. Bön är kommunikation och handlar om att jag på olika sätt vill bygga min relation till Gud i mitt liv och Gud söker jag i mitt inre.

Kampen som uppstår i bönen kan ju ses som motsatsen till frid men det är den inte. Det går att ha frid även i kampen. Frid kommer från Gud och från min relation till och med Gud. Kampen kommer ur min egen trasighet och syndighet och från den ondes frustration, ja, till och med aggression, mot att jag vill umgås med Gud och tillhöra Gud. Det är därför det är viktigt att förstå vilkens slags frid det är jag egentligen söker.

Så vägen till inre frid går via bönen och kampen som bönen för med sig. Men den onde fienden har en taktik till och den är mera lömsk och kanske svårare att se direkt. Motsatsen är att ge en tom, innehållslös, bullerlös inre miljö som verkar vara frid men som är som ett vakum. Det är ett inget. Det liknar snarare döden än friden. Den är tomhet. Det finns ingen stilla glädje där, ingen Gudsnärvaro. Det är bara avstängt, dödlig passivitet. Det är varken varmt eller kallt det är ljummet (Upp 3:15-). Även detta är faktiskt avssaknad av sann frid, den frid som Gud ger inte det som världen ger (Joh 14:27).

Vilken av dessa två som den onde än väljer så är målet detsamma; att skilja oss så mycket det går från Gud och allt som är Guds egenskaper. Och se upp! Ifall en fungerar bra så matar fienden på med det. Om vi sätter emot (nu kommer kampen igång) så matar den onde oftast på mer. Men om han upptäcker att vi fortsätter att kämpa och inte låter os oroas eller nedslås (här är början till friden som frukt) så kanske han byter taktik och använder då ofta vår ”rörelseenergi” som vi utvecklat i vårt motstånd och försöker dra oss åt andra hållet. Söker vi inre tystnad försöker han trycka ut oss i tomheten, söker vi hålla emot med glädje i hjärtat så frestar han med fåfängligheter och söker vi att älska så frestar han oss till övermod.

Starets Siluan på berget Athos har sagt:

Förstå dessa två tankegångar och frukta dem. En säger: ”Du är ett helgon,” och den andra; ”Du kommer inte att bli frälst.” Båda dessa tankar kommer från fienden och ingen sanning finns dem. Tänk istället så här: ”Jag är en stor syndare men Herren är barmhärtig. Han älskar människor väldigt mycket och kommer att förlåta mina synder.”

Det är inte konstigt att kampsport ofta är kopplas till en inre väg. För den som hållit på med karate, kung-fu e.d. känner väl till nödvändighet av balans dels för att stå emot dels för att inte låta motståndaren använda min egen rörelse i någon riktning för att kasta omkull mig. Bönens balans kommer ur att i bön överlåta sin vilja till Gud. Starets Siluan igen:

En själ som är helt överlåten till Guds vilja förblir stilla i honom dörför att den vet, genom erfarenhet och genom Skriften, att Herren älskar oss oändligt och att han vakar över våra själar och på alla sätt uppväcker Guds nåd, frid och kärlek i oss. Ingenting kan oroa den som överlåtit sig helt till Guds vilja, varken sjukdom, fattigdom eller förföljelse. Han vet att Herren i sin stora nåd söker vårt bästa. Den helige Ande, som själen känner, vittnar om det. Men de stolta och egenvilliga vill inte ge upp sig själva till Guds vilja för att de föredrar sin egen väg och det är skadligt för själen.

Jag förblir stilla i Gud och Gud fyller mig med sig och någonstans där föds friden. Jag gläder mig men inte i mig själv utan i Herren. Inte en glättig glädje eller en glädje som bara föds när jag är glad över något utan en gudsfylld glädje som är stillhet och förblivande i Gud. En relationell glädje.

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er. Låt alla människor se hur fördragsamma ni är. Herren är nära. Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus. (Fil 4:4-7)