Herre, lär oss en
tystnad som ropar ut sanningen.
De här orden, som jag nyligen hört i en bön, talar just
därför att de motsäger sig själv på ytan. Den får oss att fundera över vad
tystnad egentligen är. Utan att definiera det så vill jag påstå att det finns
olika sorters tystnad.
Vi har tystnaden som liksom är tom. Tystnad som avsaknad av
ljud eller buller i vår yttre eller inre verklighet. Något som ger oss vila
eller som tillåter något specifikt, förhoppningsvis gott, att höras bättre eftersom
vi eliminerar störande ljud. Och just för att den hjälper något positivt så är
det en positiv tystnad. Tystnad som skapar rum.
Kanske är det här vi kan finna den där tystnaden som ropar
ut sanningen. Det är en tystnad som inte döljer något utan som ger rum för
något och det bästa ”något” är sanningen eller Sanningen med stor bokstav som
är en person nämligen Jesus Kristus som kallar sig för Vägen, Sanningen och
Livet. Gud är Sanning och inget mörker finns i honom, kanske det enda som är
verkligt sant.
Ett av de i vår tid mest använda uttryck som innehåller
ordet tystnad är nog det sammansatta ordet ”tystnadskultur”. Det är inte helt
lätt att kort definiera på ett exakt vis så jag avstår från det här och
överlåter åt var och en att söka reda ut det men det är något som vi verkar
vara överens om att vi inte vill ha men troligvis lever med i olika grad. Men
vi kan säga att det är en tystnad för att dölja.
Låt oss ställa följdfrågan: Är det alltid negativt att dölja
en sanning. Nej, troligtvis inte men det är alltid en risk för en dold sanning
kan ge rum för lögn. Vad gör vi då med ökenfäders uppmaning att dölja synden
hos någon. Vad är det egentligen? Låt oss säga så här. När en person har syndat
och den synden skadar personen själv och när den här syndens stora avslöjande
skulle dra ner personen i avgrunden istället för att hjälpa denne att resa sig,
ja, då finns det en mening med att dölja synden för att hjälpa helandet.
Men vi får se upp! När den dolda synden ”bara” hjälper
syndaren att fly undan obehag och när andra som drabbats av synden inte får
upprättelse eller hamnar i andra obehagliga situationer eller skada, inre eller
yttre, då är det inte läge att döja synden utan då bör synden dras fram ur de
mörka hålor den gömmer sig för att försöka bita sig fast. I de fallen innebär
avslöjandet av synden att helandet kan börja och syndaren kan påbörja sin väg
till att kasta av sig sin synd. Då är tystnaden rent utav skadlig. När syndaren
själv kräver tystnad eller manipulerar för att skapa tystnad. Då är tystnaden
en synd i sig och i syndabekännelser hamnar den ofta under uttrycket ”underlåtelser”.
En underlåtelse är något en person avstår från att göra med
insikten om att det är vad som borde göras och det kan vara ord eller gärning.
En halvsanning räknas som en lögn när det som utelämnas i en utsaga utelämnas
för att skapa en falsk sanning eller ett falskt intryck.
Ett exempel: När frågan: ”Fungerar bilen?” får svaret: ”Jag
körde den hit.” så ger ju det intrycket av att bilen fungerar, i alla fall så
pass att den är körbar. Men om hela sanningen är att: ”Jag körde den hit på
flaket av en lastbil” så inser vi ju genast, tack vare det som vi nu vet
utelämnades, att svaret egentligen inte sa någonting alls om bilens körbarhet
och varför köra bilen på ett flak om den är körbar? Nu är väl de flesta
halvsanningar inte så här tydliga men exemplet visar ju att uttrycket ”Jag
körde den hit” i sig inte var en direkt osanning men det var heller inte helt sant
eftersom en väsentlig del utelämnades och att slutresultatet var en döljande
tystnad och en i praktiken uttryckt lögn.
En tystnad som ropar ut sanningen är alltså en ärlig
tystnad. Det är kyskhet och renhet i sitt sätt att vara. Det är karaktär. Det
är något som skapar rum. Det är något som är.
