Mot något, inte från något.

Att vara munk är ett positivt val! Visst vänder en munk ryggen åt världen! Visst är det så att ett kloster är där för att stänga ute världen och inte stänga inne munkar och nunnor! Men, valet är ändå att gå mot något. Jag väljer  min en-samhet för att vinna Gudochjag-samhet där Gud får ta all möjlig plats och där jag kan träna mitt öra, min blick, ja, hela min varelse att vara gudstillvänd. Inte för att världen hindrar mig utan för att Gud drar mig hit till den här positionen.

Jag har kommit hit för att dö så att livet kan regera mig helt.

Nu har jag försökt säga det som inte går att sägas så ifall du tycker det är rent non-sens så har du förmodligen rätt. Men detta liv är på många sätt det mest meningsfyllda non-sens som finns!

Först kommer Gud...

Vart jag än går, vad jag än gör så är Gud först. Det finns ingenting som hinner kila in sig före... Gud var och är först. Solklar vinnare!
Först med vaddå?
Med att älska förstås!
Det går inte att hitta en vrå, andlig eller materiell som han inte redan fyllt med sin kärlek till dig och till mig. Tänk om hjärnan någon gång, något litet, kunde greppa det! Kunde jag det kanske jag kunde börja älska jag med... på riktigt... något litet...

Vi älskar därför att han först älskade oss. ( 1 Joh 4:19)

Mitt i vågorna...

Jag har under några år av mitt liv varit riktigt lycklig, som jag tyckte. Sedan började jag bryta vågorna av mörker. Det tvingade mig att välja. Antingen kunde jag låta vågorna föra mig närmare Gud eller så kunde jag välja att låta vågorna föra mig längre bort från Gud, någon annanstans. Vågorna är där vare sig jag vill eller inte men sedan är valet mitt, bara mitt.

När jag var "bara" lycklig var det största hotet att glömma, att bli ljummen och likgiltig, där jag låg och skvalpade i "lyckan". Nu när vågorna sveper mig med sig så kan jag välja att låta denna obändiga kraft föra mig till Gud. Hos Gud finns friden, den som övergår allt förstånd trots att man ibland tappar fotfästet av vågorna och får kallsupar. Det är den verkliga lyckan. Det är en aktiv lycka av samarbete och gemenskap med Gud. Den ligger aldrig och skvalpar. Jag försöker välja den lyckan varje dag, varje timme, varje stund...

Jag har funnit att om jag inte väljer att svepas med i riktning mot Gud så blir jag arg och anklagar Gud för mina svårigheter, och alla människor med förresten. Nu hoppas jag kunna lära mig att tacka. Litet mer varje dag. Tacka Gud för allt!