Jag har under några år av mitt liv varit riktigt lycklig, som jag tyckte. Sedan började jag bryta vågorna av mörker. Det tvingade mig att välja. Antingen kunde jag låta vågorna föra mig närmare Gud eller så kunde jag välja att låta vågorna föra mig längre bort från Gud, någon annanstans. Vågorna är där vare sig jag vill eller inte men sedan är valet mitt, bara mitt.
När jag var "bara" lycklig var det största hotet att glömma, att bli ljummen och likgiltig, där jag låg och skvalpade i "lyckan". Nu när vågorna sveper mig med sig så kan jag välja att låta denna obändiga kraft föra mig till Gud. Hos Gud finns friden, den som övergår allt förstånd trots att man ibland tappar fotfästet av vågorna och får kallsupar. Det är den verkliga lyckan. Det är en aktiv lycka av samarbete och gemenskap med Gud. Den ligger aldrig och skvalpar. Jag försöker välja den lyckan varje dag, varje timme, varje stund...
Jag har funnit att om jag inte väljer att svepas med i riktning mot Gud så blir jag arg och anklagar Gud för mina svårigheter, och alla människor med förresten. Nu hoppas jag kunna lära mig att tacka. Litet mer varje dag. Tacka Gud för allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar