Då

"Då" är nog något av det knepigaste vi har att ta hand om. Det är nog för att "då" är så oåtkomligt. Vi kan inte ändra det.
Det som var fantastiskt är passerat nu men därmed inte sagt att detta nu inte också är fantastiskt förstås.
Det som var orättvist var och förblir orättvist då, även när vi rättat till det senare (vilket ofta är en stor lättnad).
Det som brast är inte nödvändigtvis lagat nu och minnet av hur det brast förblir.
Chokladkakan vi åt "då" är borta nu.

"Då" riskerar bli en fälla. Som ett gummiband riskerar vi dras tillbaka i det. Att försöka förbli i "då" är inte bara omöjligt det hindrar oss från att leva nu!

"Då" kan däremot användas. Vi kan dra erfarenhet, kanske vishet och mycket, mycket mer, ur både negativa och positiva saker i våra "då".

Sedan har vi "då" som vi mest av allt helst skulle vilja glömma, sudda ut och trolla bort. Det är ofta i dessa "då" vi har gjort fel på olika sätt och fel som vi i kristen tro kallar synd. Det är stunder av "då" som vi faktiskt kan göra något med ändå! Att omvända sig, ångra sig och be om förlåtelse är vägen ur våra "då" där vi presterat ont!

Det finns "då" som är verkligt viktiga i våra liv. Stunder då något viktigt av något slag inträffat. Dessa då är som plattformar som gör att vi kan ta ut riktningen "nu". De har format oss och formar oss än på ett radikalt sätt. De är som fyrar vi navigerat och navigerar efter. Vad vore vi utan dem?

När "då" inverkar negativt på mitt nu och skjutsar iväg mig i fel riktning eller låser fast mig. Då bör jag ingripa. Men tänk på att fel riktning inte är samma sak som att må dåligt eller dylikt. Att bearbeta sorg t.ex. kan göra att man mår pyton men det är ändå rätt riktning för, obearbetad sorg låser mig fast. Förstå mig rätt!

"Då" ger upphov till många ord, märker jag. Hoppas jag inte vräkt ur mig en massa dumheter. Tänk att ha ett då som bara är fullt av frid och där inget finns att ångra...

Herre, kom till mig och hjälp mig att göra "då" i mitt liv till en styrka som låter mig tacka och lovsjunga dig än mer!